Ja då var man hemma igen, efter många och långa mil.

Resan tog längre tid än planerat!!;) Och det var lååångt värre till Sälen.

Hur som helst har jag haft så kul.Trevliga människor, underbart helt enkelt!

Nio mil är rätt långt, men vi hade super väder och strålande sol! Första halvan av loppet kändes helt ok, inga problem.Tills jag kom fram till Evertsberg, då började jag få känning av vänster höft böj...

Fan alltså, har aldrig, aldrig kännt sån smärta...Inget slår detta..Tre mil kvar och jag trodde jag skulle dö.Vänsterbenet gick inte att använda..Skam den som ger sig, och jag tjurade vidare, i helvete att jag ska bryta var tankarna.Då det var fem kilometer kvar ,då började jag stor gråta..Hahaha, känns fånigt nu, men det gjorde så ont...Fem kilometer, det är inte långt alltså....Kändes dock hur långt som helst!!

Hur det än var så kom jag i mål, lycka och på 8 timmar och 57 minuter,rätt ok när jag tänker på hur sakta dom sista två tre milen gick!! Nu är jag dö taggad att träna, för att få bättre tid nästa år!!

Jag vill passa på att tacka alla kompisar som var med och gjorde denna helg till ett minne för livet..Mattias, Jossan, Isak, Nils, Johanna, alla dessa som också åkte, och kom imål på imponerande tider:) Starkt jobbat!!

Sen ,sist men inte minst, Fredrik..Som varit våran chaffis, och ställt upp med både det ena och det andra..Tack älskling, du är bäst!

Nu ska jag halta in till tv rummet och se film, Lyckan, kärleken och meningen med livet, den hörs ju va bra!

Borta bra men hemma bäst, har ju saknat alla djuren, och Lego min skatt!